Jag känner den äckliga känslan av att existera i min egna kropp, väntar på att någonting känns rätt i mitt liv, i mina tankar, men jag känner mig bara mer äcklad av mig själv, att existera i sitt egna skinn och hud får mig vilja gråta...

Önskar att jag kunde sluta äta så mycket hela tiden, så att jag kunde se mina ben. Allt mitt fett kommer bara i vägen, känner mig värdelös. Vad jag än gör blir det fel, kommer ingenvart och jag vet inte hur länge jag orkar med denna ständiga smärta som tar kol på mig...

Jag hör hur radion spelas, mina tankar som grubblar, träden som blåser vagt, bilar och annat buller utanför.

Det som händer runt omkring mig skapar känslor på en djupare nivå. Radion som täcker den täta tystnaden. Känner känslorna som rör sig i vågor, obalans, omöjliga att försöka stoppa, det främmande där ute, ramlar, försöker ställa mig upp i balans, men ramlar om och om igen