De gamla ruttna löven som prasslar, den mörka tystnaden och de skavande ljuden från grenar på marken, den ständigt djupa gropen som blir djupare och det känns som jag ramlar omkull i den flera gånger om och om igen, som består av stenar, vassa grenar, mossa som jag försöker ta tag i men lyckas inte kravla mig upp. Vad jag än gör, känns det som jag kommer tillbaka in i gropen igen. Jag känner hur det sticker och skaver i mitt skinn och ben, förbluffad, av min egen bild, finns det ingenstans att ta vägen.